Diskriminering på grund av språk vid domstolsverkets telefonväxel

XX.02.2025 Dis­kri­mi­ne­rings- och jäm­ställd­hets­nämn­den

Sökanden försökte komma i kontakt med diskrimineringsombudsmannens byrå via det svenskspråkiga kundtjänstnumret utan att få något svar. Därefter ringde sökanden byråns telefonväxel, och en telefonist kopplade samtalet till fel instans utan att tala med sökanden. Sökanden ringde återigen till växeln och blev då tillsagd att växeln är finskspråkig. Telefonisten i växeln berättade på finska att sökanden, för att få service på svenska, skulle kontakta kundtjänstnumret vid diskrimineringsombudsmannens byrå följande dag under kundtjänstställets öppettid eller kontakta byrån via e-post. Domstolsverket ansvarar för verksamheten i telefonväxeln.

Nämnden ansåg att sökandens språkliga rättigheter inte hade genomförts, eftersom sökanden först kopplats till fel ämbetsverk och sedan endast fått service på finska, trots att sökanden uttryckligen hade bett om att få service på svenska. Det faktum att telefonisten som svarade på det första samtalet kopplade sökanden till fel instans i strid med de interna instruktionerna och utan att tala med sökanden, kunde med fog antas bero på att sökanden talade svenska. Telefonisten som svarade på det andra samtalet hade begärt att sökanden mot sin vilja använder finska. Kvaliteten på servicen i båda samtalen hade varit sämre på grund av att sökanden använde svenska. Sökanden hade därmed, på ett sådant sätt som avses i 10 § i diskrimineringslagen, behandlats på ett ofördelaktigare sätt än finskspråkiga i en jämförbar situation skulle ha behandlats.

Svaranden hade uppgett att tillgång till svenskspråkig telefonväxel garanterades när fyra av sex telefonister behärskade svenska, men att detta i praktiken förutsätter att ämbetsverk under justitieförvaltningen har ett separat nummer till den svenskspråkiga växeln, så att samtal endast kopplas till svenskkunniga telefonister. Det hade vid tidpunkten för händelsen inte funnits tillgång till någon svenskspråkig telefonväxel vid diskrimineringsombudsmannens byrå, varför samtal kunde kopplas till en telefonist som inte betjänade kunder på svenska.

Nämnden konstaterade att även om ämbetsverkens förfaranden kan ha försvårat givandet av svenskspråkig service, har svaranden, som ansvarar för telefonväxeln, haft en skyldighet att självmant se till att sökandens språkliga rättigheter förverkligas i varje enskilt fall. Nämnden påpekade att svarandens avsikt inte har betydelse i bedömningen om diskriminering har skett.

Nämnden ansåg att det hade uppkommit ett antagande om direkt diskriminering på grund av språk.

Nämnden ansåg angående upphävandet av antagandet om diskriminering att särbehandlingen av sökanden inte hade föranletts av lag i enlighet med diskrimineringslagens 11 §. Svaranden hade därmed inte upphävt antagandet om diskriminering.

Nämnden förbjöd svaranden att fortsätta eller upprepa diskrimineringen gentemot sökanden. Nämnden förenade sitt förbud med ett vite på 3 000 euro. Nämnden rekommenderade att svaranden betalar 1 500 euro i gottgörelse till sökanden. Svaranden har uppgett att den har betalat gottgörelsen som diskriminerings- och jämställdhetsnämnden rekommenderat till sökanden.