Diskriminering på grund av språk vid barnjour

XX.09.2025 Dis­kri­mi­ne­rings- och jäm­ställd­hets­nämn­den

I diskrimineringsombudsmannens ansökan har den svenskspråkiga målsäganden besökt en barnjour med sin vårdnadshavare. På en sjukskötares mottagning hade skötaren på svenska frågat om målsägandens önskemål att tala svenska. Skötaren hade samtidigt sagt att hen nödvändigtvis inte behärskar all terminologi på svenska, utan använder dels finska termer under samtalet. Enligt målsäganden hade sjukskötaren också bett målsäganden att vid behov översätta vissa ord till finska. Målsäganden hade då förklarat sitt ärende på finska, men använt några svenska ord som hen inte kunde på finska. Efter den inledande bedömningen skrevs målsäganden ut. För målsäganden ordnades det en vårdkontakt till ett svenskspråkigt vårdteam.

Nämnden konstaterade att svaranden har enligt språklagen en skyldighet att se till att individen har en faktisk möjlighet att välja vilket språk hen vill använda och att individen avstår från sin rätt att använda sitt språk endast av fri vilja. Svaranden ska se till att de språkliga rättigheterna förverkligas i varje enskilt fall till exempel genom lämpliga arbetsskiftsarrangemang eller genom att försäkra sig om att det bland personalen finns språkkunniga personer. Eftersom det handlade om en minderårig som uppsökt vård på grund av psykisk ohälsa, hade svaranden haft ett särskilt ansvar att i första hand beakta målsägandens bästa.

Nämnden ansåg det vara trovärdigt att målsäganden hade talat på finska på grund av upplevelsen att hen i praktiken inte hade något annat val. Mottagningen hade framskridit på finska utan att sjukskötaren hade ingripit, även efter att det framkommit att målsäganden haft svårigheter att förklara sitt ärende på finska. Nämnden ansåg att svaranden inte sett till att målsäganden hade haft en faktisk möjlighet att välja sitt eget språk. Målsäganden hade behandlats på ett ofördelaktigare sätt än en finskspråkig person i en jämförbar situation skulle ha behandlats, eftersom målsägandens grundlagsstadgade rättighet att använda sitt språk hos svaranden inte hade förverkligats. Det hade därmed uppkommit en presumtion om direkt diskriminering på grund av språk.

Nämnden konstaterade att svaranden inte befrias från sina skyldigheter på grund av att målsägandens ärende krävt specifik medicinsk kunskap och att svaranden haft brist på svenskkunnig personal. Nämnden ansåg att särbehandlingen av målsäganden inte hade föranletts av lag i enlighet med 11 § i diskrimineringslagen. Svaranden hade därmed inte upphävt presumtionen om diskriminering.

Eftersom diskrimineringsombudsmannen hade fört ärendet till nämnden, hade nämnden behörighet att på ombudsmannens begäran ge ett förbud som omfattar både målsäganden och sådana målsäganden som inte har identifierats. Med beaktande av att det i ärendets utredning hade framkommit att svaranden inte endast i målsägandens fall, utan även generellt inte kunde garantera psykiatrisk service på svenska vid jouren, ansåg nämnden att det förelåg skäl att utsträcka ett förbud till att omfatta även icke-namngivna patienter.

Nämnden förbjöd svaranden att fortsätta eller upprepa diskrimineringen gentemot målsäganden och andra patienter vars eget språk är svenska vid barnjouren. Nämnden förenade förbudet med vite på 5 000 euro. Nämnden rekommenderade att svaranden betalar 3 000 euro i gottgörelse till målsäganden.

Beslutet har inte vunnit laga kraft (uppdaterad 10.3.2026).