Diskriminering på grund av språk vid en polisinrättning

XX.02.2025 Dis­kri­mi­ne­rings- och jäm­ställd­hets­nämn­den

Sökanden hade besökt svarandens polisstation för att göra en brottsanmälan på svenska. Polisen i kundbetjäningen hade frågat om sökanden pratar finska, till vilket sökanden svarat nekande på. Polisen i kundbetjäningen var inte tillräckligt kunnig i svenska för att ta emot sökandens brottsanmälan och hade sagt att det inte finns någon svenskspråkig på plats för tillfället. Polisen bad sökanden att göra anmälan elektroniskt, vilket sökanden gick med på. Sökanden gjorde anmälan elektroniskt på svenska. Svaranden beslutade att förundersökning inte inleds. Beslutet skickades först på finska och efter sökandens begäran på svenska.

Nämnden ansåg att endast polisinrättningen som myndighet var svarande i ärendet och avvisade ansökan till den del den gällde svarandens tjänsteman.

Svaranden hade uppgett att det skulle ha varit ett alternativ att hitta en svenskspråkig anställd och att det skulle ha ordnats om sökanden velat eller krävt detta. Nämnden konstaterade att polisen dock inte hade meddelat dessa alternativ till sökanden under kundservicetillfället. Svaranden har en skyldighet enligt 23 § i språklagen att självmant se till att sökandens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Nämnden ansåg att sökanden hade avstått från att göra anmälan muntligen på grund av att hen upplevt att svaranden inte kunnat betjäna på svenska när polisen sagt att de inte har någon svenskspråkig på plats.

Nämnden konstaterade att svaranden har en skyldighet att se till att individens språkliga rättigheter kan genomföras i varje enskilt fall, exempelvis genom lämpliga arbetsskiftsarrangemang eller genom att säkerställa att det finns språkkunniga personer i personalen (RP 92/2002 rd, s. 74). Rätten att använda sitt eget språk i kontakter med myndigheter enligt 10 § i språklagen avgränsas inte till endast skriftliga kontakter.

Nämnden ansåg att sökandens språkliga rättigheter inte hade förverkligats i sin helhet, vilket hade lett till att sökanden behandlats på ett ofördelaktigare sätt än en finskspråkig i en jämförbar situation skulle ha behandlats. Nämnden ansåg att det i ärendet har uppkommit ett antagande om direkt diskriminering på grund av sökandens språk.

Ett antagande om diskriminering hade dock inte uppkommit angående polisens rådgivning till sökanden eller angående vägran att ta brottmålsärendet till återbehandling. Ett antagande hade inte heller uppkommit på grund av att beslutet hade skickats till sökanden på finska och på svenska först efter begäran. Nämnden konstaterade att beslutet hade fattats på den misstänktes språk och en svenskspråkig översättning hade skickats på begäran i enlighet med förundersökningslagen.

Nämnden ansåg angående upphävandet av antagandet om diskriminering att särbehandlingen av sökanden inte hade föranletts av lag i enlighet med diskrimineringslagens 11 §. Svaranden hade därmed inte upphävt antagandet om diskriminering.

Nämnden förbjöd svaranden att fortsätta eller upprepa diskrimineringen gentemot sökanden.

Med beaktande av svarandens skyldighet att enligt 5 § i diskrimineringslagen främja likabehandling, förelade nämnden svaranden att inom sex månader vidta åtgärder för att säkerställa att individers språkliga rättigheter förverkligas i varje enskilt fall i svarandens kundbetjäning.

Nämnden förenade sitt förbud och föreläggande med ett vite på 3 000 euro. Nämnden rekommenderade att svaranden betalar 750 euro i gottgörelse till sökanden. Svaranden har uppgett att den har betalat gottgörelsen som diskriminerings- och jämställdhetsnämnden rekommenderat till sökanden.