Diskriminerings- och jämställdhetsnämdens pressmeddelande 1/2021
Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens beslut om försummelse av främjande av likabehandling vid anordnande av offentlig tillställning, indirekt diskriminering vid religionsundervisning, nekande till rimliga anpassningar, tillgänglighet samt flera beslut där det ansågs att förfarandet inte var diskriminerande.
Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen försummade sin skyldighet att främja likabehandling vid arrangemang av öppet hus
En person med funktionsnedsättning som använde rullstol för att röra sig ansåg sig ha blivit diskriminerad då Högsta domstolen ordnade en öppen offentlig tillställning på en plats som inte var tillgänglig. Sökanden bad nämnden konstatera att svaranden hade försummat sin skyldighet för myndighet att främja likabehandling.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att målet att förevisa samhälleligt betydelsefulla lokaler till den breda allmänheten i syfte att förverkliga offentlighet och öppenhet ska anses vara ett i 13 § i diskrimineringslagen avsett godtagbart syfte. Eftersom kravet på fullständig tillgänglighet i byggnaden skulle ha medfört att hela evenemanget ställs in och eftersom man enligt utredningen hade försökt lösa problem orsakade av att lokalerna inte är tillgängliga genom att på evenemangsdagen vid behov erbjuda en anpassad version av en öppet hus-rundvandring, skulle anordnandet av evenemanget, trots att det delvis inte var tillgängligt, också betraktas som en lämplig och behövlig och därmed proportionerlig metod för att nå syftet.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade att det av svarandens svar inte framgick att svaranden före evenemanget skulle ha bedömt tillgänglighetsfrågan. Svaranden hade inte heller framfört vilka konkreta åtgärder som kunde ha vidtagits för att trygga en enskild rullstolsbundens persons deltagande. Svaranden hade varit medveten om att lokalerna inte är tillgängliga, men inte gett information om denna omständighet i broschyrer om evenemanget eller till exempel på sin webbplats. Svaranden hade inte heller i korrespondensen med sökanden redogjort för huruvida den guidade rundvandring som ingick i öppet hus-dagen skulle ha kunnat genomföras ens delvis.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att svaranden inte på det sätt som förutsätts i 5 § 1 mom. i diskrimineringslagen vidtagit tillräckliga åtgärder för att beakta tillgänglighetsaspekter när öppet hus-dagen anordnades.
—
En person med funktionsnedsättning som använde rullstol för att röra sig ansåg sig ha blivit diskriminerad då Högsta förvaltningsdomstolen ordnade en öppen offentlig tillställning på en plats som inte var tillgänglig. Sökanden bad nämnden konstatera att svaranden hade försummat sin skyldighet för myndighet att främja likabehandling.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att målet att förevisa samhälleligt betydelsefulla lokaler till den breda allmänheten i syfte att förverkliga offentlighet och öppenhet ska anses vara ett i 13 § i diskrimineringslagen avsett godtagbart syfte. Eftersom kravet på fullständig tillgänglighet i byggnaden skulle ha medfört att hela evenemanget ställs in och eftersom man enligt utredningen från fall till fall hade försökt lösa utmaningar orsakade av att lokalerna inte är tillgängliga skulle anordnandet av evenemanget, trots att det delvis inte var tillgängligt, också betraktas som en lämplig och behövlig och därmed proportionerlig metod för att nå syftet.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade att det av svarandens svar inte framgick att svaranden före evenemanget skulle ha bedömt tillgänglighetsfrågan. Svaranden hade varit medveten om att lokalerna inte är tillgängliga, men inte gett information om denna omständighet i broschyrer om evenemanget eller till exempel på sin webbplats.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att svaranden inte på det sätt som förutsätts i 5 § 1 mom. i diskrimineringslagen vidtagit tillräckliga åtgärder för att beakta tillgänglighetsaspekter när öppet hus-dagen anordnades och försummat sin skyldighet att främja likabehandling i enlighet med 5 § 1 mom. i diskrimineringslagen när öppet hus-dagen anordnades.
Undervisningsarrangemangen i en kommuns svenskspråkiga ortodoxa religionsundervisning var diskriminerande mot barnet
Sökandena ansåg att sökandens barn blivit diskriminerat vid anordnandet av den ortodoxa religionsundervisningen. Regionförvaltningsverket hade i sitt beslut till sökandens klagomål ansett att undervisningen i religion och livsåskådningskunskap i kommunens svenskspråkiga undervisningsväsen inte stämde överens med gällande lagstiftning och läroplansgrunder.
Eftersom sökandens barn enligt inhämtad utredning var det enda barnet som studerade ortodox religion i sin klass, var undervisningssituationerna i åskådningsämnen som avviker från grunderna för läroplanen, i synnerhet när en stor del av undervisningen genomfördes som gemensam undervisning, ägnade att försätta sökandens barn i en svagare ställning socialt och i fråga om inlärning jämfört med de elever som utgjorde majoriteten i klassen. Likaså var avsaknaden av en behörig lärare i dessa förhållanden ägnade att missgynna sökandens barn som enda studerande av ortodox religion i klassen i förhållande till andra som studerade åskådningsämnen i klassen.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att kommunens förfarande mot barnet vid anordnandet av svenskspråkig ortodox religionsundervisning utgjorde sådan i diskrimineringslagen förbjuden indirekt diskriminering på grund av orsaker relaterade till barnets religion.
Assistanshunds tillträde med en person med funktionsnedsättning till ett motionscenter var en behövlig och rimlig anpassning och skulle beviljas inom en rimlig tid
Sökanden ansåg att motionscentret hade diskriminerat mot sökanden på grund av sökandens funktionsnedsättning, då företaget hade meddelat sökanden att sökanden inte fick ta med sig sin assistanshund till motionscentret på grund av eventuella allergier hos andra kunder.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att medtagandet av assistanshunden till motionscentret var en i 15 § i diskrimineringslagen avsedd tillbörlig, behövlig och rimlig metod att trygga sökandens möjlighet att få de gymtjänster som svaranden allmänt tillhandahåller i motionscentret.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade att motionscentret hade meddelat att de tillgodoser sökandens anpassningsbegäran cirka två och en halv månad efter det att sökanden framställde begäran. Med beaktande av att den anpassning som sökanden behövde, dvs. medtagande av assistanshund till motionscentrets lokaler inte förutsatte andra åtgärder av svaranden, ansåg nämnden att motionscentret inte hade tillgodosett sökandens begäran inom en i förarbetena till diskrimineringslagen ansedd rimlig tid.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att motionscentret nekat en i 15 § i diskrimineringslagen avsedd rimlig anpassning, då det inte hade genomfört den begärda anpassningen inom rimlig tid och förbjöd svaranden att upprepa diskrimineringen mot sökanden.
Nekande av rimlig anpassning för hörselskadad person vid tolktjänster var diskriminering
FPA hade beviljat en döv person som kommunicerar med tal, vars modersmål är engelska, rätt att anlita tolktjänster. Personen hade mycket svårt att lära sig finska på grund av dövheten. FPA anordnade tolktjänster för målsäganden från engelskt tal till engelsk text, från finskt tal till finsk text samt skrivtolkning på klarspråk (finska-finska). Målsäganden bad FPA om skrivtolkning från finskt tal till engelsk text för att delta i kamratstödsverksamhet för hörselskadade. FPA beviljade inte tolkning på det begärda sättet. Målsäganden skulle ha behövt tolkning som skrivtolkning (finska-engelska) i kamratstödsverksamheten.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att målsäganden hade behov av skrivtolkning (finska-engelska) i sin tolkbeställning.
Enligt FPA var man inte skyldig att anordna skrivtolkning på det sätt som sökanden framfört, eftersom det inte är förenligt med lagen om tolkningstjänster. FPA konstaterade att man inte kan anordna tjänsten på det sätt som framförs på grund av kvalitetskontroll och upphandling av tjänsten. FPA ansåg att det var omöjligt att genomföra den begärda anpassningen, eftersom det enligt FPA inte rörde sig om tolkning enligt 4 § 1 i lagen om tolkningstjänster, och FPA således inte var behörig att anordna tjänsten.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att 4 § 1 punkten i lagen om tolkningstjänster inte förhindrar tolkning från finskt tal till engelsk text. Nämnden konstaterade att FPA inte genom att åberopa sin behörighet kunde underlåta att iaktta sin i diskrimineringslagen föreskrivna skyldighet till rimliga anpassningar i ett enskilt fall.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade att anordnandet av tjänsten i enlighet med den begärda anpassningen inte skulle medföra oskäligt höga kostnader. Nämnden konstaterade att upphandling och arrangemangen för den inte var sådana orsaker med vilka rimliga anpassningar för att tillgodose likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning kunde låta bli att genomföras.
Nämnden ansåg att FPA hade nekat målsäganden en rimlig anpassning för att anordna tjänsten genom skrivtolkning (finska-engelska). Nämnden förbjöd FPA att upprepa eller fortsätta diskrimineringen av målsäganden och förenade förbudsbeslutet med vite om 5 000 euro.
Hörselskadad persons medtagande av tolk till urvalsprov
Sökanden är döv och har ett beslut beviljat av FPA om teckenspråkstolkning, och sökanden använder tjänsten i vardagen. Sökanden hade anmält sig till ett riksomfattande digitalt urvalsprov som en yrkeshögskola anordnade. Sökanden ansåg sig ha blivit diskriminerad, då yrkeshögskolan först hade avslagit sökandens begäran att anlita en teckenspråkstolk vid urvalsprovet, eftersom begäran hade sänts efter den på förhand meddelade tidsfristen.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att då svaranden hade fått kännedom om sökandens kontakt mycket nära urvalsprovet, och svaranden trots det första nekande svaret före provet hade beviljat sökanden specialarrangemang, och således senast med denna åtgärd möjliggjort sökandens lika deltagande i urvalsprovet, kunde svaranden inte anses ha nekat den rimliga anpassning som sökanden ansökt om. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden avslog sökandens ansökan.
FPA hade iakttagit en förpliktelse enligt nämndens beslut, och ålades därför inte att betala det vite som förelagts i beslutet
Sökanden yrkade på att förelagt vite skulle betalas, eftersom Folkpensionsanstalten (FPA) enligt sökanden inte hade iakttagit diskriminerings- och jämställdhetsnämndens beslut 390/2018. Sökanden ansåg sig fortfarande ha blivit utan tolk upprepade gånger.
FPA ansåg att beslut 390/2018 hade iakttagits. Enligt FPA var de tolkningsbeställningar som sökanden framfört varit annorlunda än de som nämndens beslut gällde. FPA ansåg också att den måste följa upphandlingslagen och de upphandlingsavtal som ingåtts.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade att upphandlingslagen eller upphandlingsavtalet inte eliminerade skyldigheten att iaktta diskrimineringslagen och nämndens beslut. Nämnden konstaterade att det förelagda vitet inte skulle betalas, även om huvudförpliktelsen skulle ha uppfyllts först efter den tidsfrist som meddelades i beslutet.
FPA hade från och med 30.3.2020 med stöd av direktupphandling förmedlat tolkbeställningar direkt till tolkar som producerar tjänsten, om ingen av de tolkar som på basis av upphandlingen producerar tjänsten hade några lediga tolkningstider. Således ansåg nämnden att FPA hade iakttagit nämndens beslut 390/2018.
Sökanden framförde även att sökanden fortfarande inte hade fått tolkar till vissa tolkningstillfällen. Enligt FPA:s utredning hade tolkar dock sökts på basis av både upphandling och direktupphandling i tolkkalendrar och med e-postförfrågningar. Nämnden ansåg att FPA hade iakttagit nämndens beslut.
Nämnden konstaterade ytterligare att FPA kan anordna tolkningstjänsten på det sätt som det anser tillbörligt, såvida tolkningstjänsten inte anordnas på ett diskriminerande sätt. Nämnden ansåg att FPA hade handlat i enlighet med nämndens beslut 390/2018, då FPA i första hand hade sökt igenom de tjänsteproducenter som godkänts i upphandlingen och först därefter börjat söka tolkar via direktupphandlingsarrangemanget.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att det inte var motiverat att bestämma att det förelagda vitet skulle betalas och avslog sökandens ansökan.
Avsaknaden av tillgänglig toalett på campingområde var indirekt diskriminering mot en person med funktionsnedsättning
En person med funktionsnedsättning som använder rullstol för att röra sig skulle ha önskat bo på ett campingområde som hade uppgetts vara tillgängligt. När personen anlände till platsen framgick det att det inte fanns en toalett som personen kunde ha använt på campingområdet
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden konstaterade att användningen av toalett och dusch på campingområdet är en väsentlig och nödvändig del av den tjänst som svaranden tillhandahöll sökanden. Sökanden blev på grund av sitt handikapp missgynnad jämfört med de övriga gästerna på campingområdet.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att en öppen tjänst inte kan anses vara tillgänglig, ifall en person med funktionsnedsättning till exempel måste ta en säkerhetsrisk när lokalen används.
I synnerhet med hänsyn till kraven i FN:s handikappkonvention konstaterade diskriminerings- och jämställdhetsnämnden att sökanden på grund av sin funktionsnedsättning inte kunde använda den tjänst som svaranden tillhandahöll på motsvarande sätt som andra personer. Nämnden ansåg att svaranden indirekt diskriminerat mot sökanden på grund av dennes funktionsnedsättning och förbjöd svaranden att upprepa diskrimineringen mot sökanden.
De boendes säkerhet var ett godtagbart syfte för att neka en person med funktionsnedsättning möjligheten att förvara och ladda sin elmoped, som personen använde som hjälpmedel, i lokaler där det inte var säkert
A och B reserverade hos X Ab en bostadsrätt som skulle ha gett dem rätt att förfoga över en bostadslägenhet. De köpte emellertid inte den aktuella bostadsrätten, eftersom det i byggnadens cykelförråd inte var tillåtet att förvara eller ladda en elmoped som person A, som hade en funktionsnedsättning, använde som hjälpmedel för att röra sig. A och B ansåg att svarandens förfarande var diskriminerande mot dem.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att svarandens till synes icke-diskriminerande regel gällande förvaring och laddning av elmopeden på det sätt som avses i 13 § i diskrimineringslagen missgynnat A jämfört med andra personer på grund av A:s funktionsnedsättning.
Svaranden konstaterade att förbudet mot förvaring och laddning av elmopeden grundade sig på de boende säkerhet. I 117 b § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen förutsätts att byggnaden på det sätt som användningsändamålet förutsätter ska projekteras och uppförs så att den är säker vid brand och att risken för att brand uppkommer ska begränsas. Det i ansökan avsedda cykelförrådet hade inte projekterats eller avsetts som en förvarings- eller laddningsplats för elmoped.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att de boendes säkerhet var ett godtagbart syfte på det sätt som avses i 13 § 1 mom. i diskrimineringslagen.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att svarandens förbud mot att förvara och ladda elmopeden i bostadsrättsbyggnadens cykelförråd i det aktuella ärendet var en tillbörlig och behövlig metod för att trygga de boende säkerhet i byggnaden på det sätt som avses i 13 § 1 mom. i diskrimineringslagen. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden avslog ansökan.
Avsaknad av utrustning för att använda nätbanken var en faktisk omständighet och inte en orsak som gäller den enskilde som person
Sökanden led av olika sjukdomar som påverkade personens rörelse. Sökanden ansåg att bank X hade diskriminerat mot sökanden på grund av funktionsnedsättning och hälsotillstånd, eftersom banken inte hade gett sökanden en dator, smartmobil eller annan datateknisk utrustning för att använda nätbankstjänsterna.
Att sökanden inte ägde en dator eller andra enheter som behövs för att använda nätbanken var inte en orsak som gäller den enskilda som person enligt 8 § 1 mom. i diskrimineringslagen, utan en faktisk omständighet. I förarbetena till diskrimineringslagen konstateras att skillnader i människornas faktiska omständigheter inte i allmänhet utgör sådana i bestämmelsen avsedda omständigheter som gäller den enskilde som person.
Enligt inhämtad utredning hade sökanden under flera år använt svarandens nätbanktjänster för att sköta sina bankärenden. En kodkalkylator hade aktiverats för sökanden för identifiering i nätbanken, och sökanden hade inte i detta sammanhang framfört att sökandens skulle ha några särskilda behov gällande användningen av nätbanken eller kodkalkylatorn.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att det av den inhämtade utredningen framgick hur sökandens funktionsnedsättning skulle ha förhindrat sökanden från att använda nätbankstjänsterna eller andra banktjänster på ett likvärdigt sätt med andra. I ärendet uppstod inget antagande om nekande till rimliga anpassningar. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden avslog ansökan.
Ytterligare information:
generalsekreterare Juhani Kortteinen
tfn. 0295 150151
e-post: juhani.kortteinen@oikeus.fi